Urfabriken
Union-StjärnsundUnion-Stjärnsund
Urfabriken Union-Stjärnsund var en satsning på att massproducera ett nytt högkvalitativt pendylurverk på 1940-talet, med de gamla stjärnsundstraditionerna från Christopher Polhems tid som grund.
Under 1930-talet hade Urgrossistföretaget J. P. Brandt AB i Stockholm tagit upp tillverkning av rococotidens utsirade pendyler. Genom ett samarbete mellan konsthantverkare inom träsnideri, för utskärning av pendylfodral, guldförgyllare och urtillverkare skapade de en produkt som döptes till Union.
Hösten 1942 kontaktade de urmakarna Johannes och Bertil Goude i Stjärnsund för att diskutera tillverkning av ett nytt urverk som passade i guldförgyllda pendylfodral. Ett samarbete inleddes och ett år senare, efter ett antal experiment, kunde Johannes och Bertil presentera ett nykonstruerat pendylverk som tillfredställde de höga krav på kvalitet som ställts. De ansökte bland annat om två patent: det ena för urtagning av fjäderhusen och det andra för finruckningen av urverket.
I december 1943 bestämde sig J. P. Brandt AB för att starta en egen fabriksmässig serietillverkning av pendylverk. Bertil Goude anställdes som teknisk ledare för den nya fabriken, som fick sina lokaler i den gamla prästgården i Stjärnsund, numera Polhemsmuseet. Det nya firmanamnet blev Urfabriken Union-Stjärnsund.
Exempel på guldförgylld pendyl
Det nykonstruerade pendylurverket
Under 1944 anställdes personal, lokalerna iordningställdes, maskiner, verktyg och material anskaffades. Till sommaren 1945 kunde den första provserien presenteras. Ytterligare personal anställdes och våren 1946 hade serietillverkningen av pendyler kommit igång på allvar.
En omfattande marknadsföring hade också dragits igång med hjälp av en reklambyrå. Bland annat gjordes en broschyr, som fick namnet Stjärnsund, ett namn som förpliktar, där ett antal olika modeller av pendyler presenterades, samt ett litet häfte med historik om urmakeriet i Stjärnsund från Christopher Polhem och framåt, Stjärnsund i tidens tjänst.
Nordiska museet påbörjade under 1945 en riksomfattande inventering av gamla Stjernsundsur med ekonomiskt stöd av J. P. Brandt AB . De fick in många svar som blev ett värdefullt material till Sten Lundwalls stora arbete om Stjärnsundsuren som Nordiska museet gav ut 1949.
I samband med att Hedemora stad 1946 firade sitt 500-årsjubileum arrangerade J. P. Brandt AB en urmakarkonferens i Hedemora där landets urmakare var inbjudna tillsammans med representanter från kända schweiziska urtillverkare. I en egen paviljong i den i jubileet ingående hantverks- och industriutställningen visades ett antal gamla Stjernsundsur samt de nya pendylerna från Union-Stjärnsund.
Vid utgången av 1946 avslutade Bertil Goude sin anställning och återgick till sin gamla verkstad där han liksom tidigare tillsammans med sin far Johannes fortsatte tillverkningen av golvur enligt Polhems konstruktion från början av 1700-talet.
1949 lanserades en ny pendylstil där 1700-talets utsirade former frångicks till förmån för en, som man kallade det, renare och modernare stil. Fabriken sysselsatte nu cirka sextio personer. Senare kom även en golvursmodell med det fjäderdrivna pendylverket omändrat till loddrivet kedjeverk.
Företaget hade hela tiden problem med lönsamheten och under 1950-talet minskade urproduktionen successivt, för att helt upphöra i början av 1960-talet. De hade då övergått till legotillverkning av andra finmekaniska produkter. Totalt under Union-Stjärnsunds livstid tillverkades över 12 000 urverk till cirka 90 olika pendylmodeller.
Omkring 1970 såldes Urfabriken Union-Stjärnsund till en privatperson i Hedemora, men lönsamhetsproblemen gjorde att företaget 1984 gick i konkurs och restlager och inventarier såldes ut på auktion.
