KORT HISTORIK

År 1700 anlade Christopher Polhem tillsammans med sin finansiär Gabriel Stierncrona Stiernsunds Manufakturverk. Detta var en för sin tid helt unik anläggning för mekaniserad tillverkning av allehanda finsmide, bruksföremål, verktyg och maskiner. Bland de mest kända kan nämnas tallrikar av bleckplåt, lås och urverk. Polhems idé var att förädla inhemsk råvara till färdiga produkter. För detta konstruerade han ett flertal automatiska vattendrivna maskiner. I Polhems efterlämnade skrifter nämner han att "den första inrättningen jag själv bäst kom till rätta med var, att förfärdiga allehanda urverk". Polhem hade i sin ungdom konstruerat urverk som betalning för sina studier, samt under sin tid i Uppsala reparerat domkyrkans astronomiska ur. Nu ville han starta en urfabrik där man med nya metoder medelst specialgjorda maskiner serietillverkade delarna till urverken. På detta sätt skulle man avsevärt öka produktionen samt få en jämnare kvalitet. Manufakturverkets förste arbetare var Mats Grusell som 1701 anställdes som klensmed. Han var med och byggde anläggningarna från början och kom senare att arbeta som tornurmakare.

Polhems urmaskin

Den förste väggurmakaren, Mats Fahlin, som Polhem lärde upp var de första åren sysselsatt med att bygga nödvändiga maskiner, bl. a. en automatisk maskin för tillverkning av kugghjul och driv, den sk "urmaskinen". Fahlin omnämnes redan 1706 som mästare. Flera urmakare anställdes och produktionen kom att omfatta 24-timmarsur med eller utan slagverk, åttadagarsur med slagverk och repeteranordning samt månadsur, årsur och tornur. Uren hade god avsättning men ett problem för Polhem var att behålla urmakarna som hellre ville bli sina egna i någon stad. Detta tillsammans med rådande krigstider och att brukets tullfrihet upphörde 1722 gjorde att urtillverkningen sjönk avsevärt under 1720- talet.

Anders Polhammar, en brorson till Polhem, kom 1725 som elev till Stjernsund. 1727 anställdes han som bruksskrivare. I honom såg Polhem en man som var lämplig att få ny fart på urtillverkningen. Med gemensamma krafter satte man igång att reparera maskiner och verktyg. Tre av Mats Grusells söner, Johan, Hans och Petter, anställdes som väggurmakare. I ett kontrakt från 1730 avsatte Polhem en summa pengar för inrättandet av en ny urfabrik samt att Polhammar under tre års tid fick sätta sig in i urmakeriets bedrivande.

När Polhem 1736 lämnade Stjernsund anförtroddes arrendet av den Polhemska andelen av manufakturverket till Anders Polhammar. Under den tioårsperiod som Polhem och Polhammar samarbetade förnyades inte bara maskiner och verktyg, utan en ny byggnad, den sk konstkammaren uppfördes, samt att urverken och urtavlorna gavs en ny utformning. Det är detta utförande som dagens nytillverkade Stiernsundsur följer. Fler urmakare anställdes, men ett avbräck kom i den stora brand som ödelade större delen av manufakturverket 1737.

Urfabriken återuppbyggdes och 1740 kunde den restaurerade urmaskinen åter tas i bruk. Mitten av 1700-talet kom att bli urmakeriets mest betydande tid med en produktion av ett 60-tal urverk om året. De olika utförandena kom att omfatta åttadagars väckarur, åttadagars slagur med reperter, ett fåtal även med kvartsrepeter, datum, veckodag och månad. Även tornur i olika utföranden tillverkades.

Polhammars signering

Stierncronas arvingar som 1730 ej velat ingå som delägare i urmakeriet ville nu utnyttja denna rätt. 1756 delades urmakeriet med Anders Polhammar som föreståndare för Polhems arvingars del och Carl Fredrik Hillestöm förestod Stierncronas arvingars del. Urtavlorna signerades från Polhammars fabrik med början 1730 med årsbokstaven A, 1731 bokstaven B osv fram till 1760, vidare med Polhammars namn, ST.SUND, ett serienummer, mästarens signatur och devisen Sic Volvitur Aetas — så går tiden - Från Hilleströms fabrik var signeringen CFH STIERNSUND, ett serienummer med början 1757 med nummer 1, mästarens signatur och devisen FUGIT IRREPARABILE TEMPUS - den oersättliga tiden flyr — .

När Anders Polhammar 1761 drog sig tillbaka övertogs den Polhemska andelen av bruket av Polhems dotterson Reinhold Galle Rückersköld. Han överlät 1765 urmakeriet till urmakarna själva, de blev sk frimästare. Vid bergmästarens inspektion av Stjernsund 1767 fanns tre tornurmakare och nio som tillverkade väggur eller golvur, som man även kallade dem då man ofta monterade urverket i ett fodral som stod på golvet. Samtliga väggurmakare var då frimästare. Av dessa var sex man söner eller sonsöner till Mats Grusell. Totalt var hela elva urmakare med namnet Grusell verksamma vid manufakturverket från 1701 till in på 1820-talet.

Tornur från 1764, på Stiernsunds brukskontor.

Under 1760-talet börjar även runda lackerade urtavlor att förekomma. Dessa signerades vanligen Stiernsunds Manufaktur eller med urmakarens namn och Stiernsund, och monterades ofta i rokokofodral.

I slutet av 1700-talet och början av 1800-talet avtog golvurens popularitet till förmån för andra typer av ur. Antalet urmakare i Stjernsund minskade och några år in på 1800-talet kom Daniel Trång som började 1807 att bli ensam väggurmakare. Ett kusinbarn till honom, Carl Johan Trång, tillverkade enstaka tornur under 1830- och 1840-talen, och övertog efter Daniels död 1847 väggurtillverkningen. Senare flyttade han sin smedja till grannbyn Rörshyttan. Sonen Carl Johan Trång dy fortsatte efter faderns död 1881 att göra urverk fram till 1900, men i mindre omfattning.

Johannes Goude vid sin fräsmaskin.

För att den gamla traditionen att tillverka Stiernsundsur inte skulle upphöra vid Trångs död 1900 vände sig ledningen för Klosters AB, som då ägde anläggningarna i Stjernsund, till Johannes Goude, maskinist vid bruket. Goude, som visat stora tekniska anlag, bl a egenhändigt tillverkat en instrumentsvarv, tackade ja, och ett konsortium med namnet Fabriken för Stjernsunds-Ur bildades.

Helt efter de gamla urverkens konstruktion kom Johannes igång med produktionen redan följande år. Då hade han först tillverkat nya gjutformar, en fräsanordning till sin svarv och andra nödvändiga verktyg.

År 1906 byggdes en ny verkstad i vilken urmakeriet fortfarande är inrymt. Denna försågs ganska snart med elektricitet och några nya maskiner anskaffades. En egenhändigt konstruerad halvautomatisk fräsmaskin för skärning av kugghjul och driv tillverkades av Johannes som efterföljare till Polhems urmaskin, men nu i järn istället för trä, och i mindre format samt eldriven.

När Klosters AB 1927 ombildades erbjöd man Johannes och hans son Bertil att ta över urtillverkningen i privat regi. Med Bertil som ägare registrerade man firma E B Goude. Jämsides med de 8-dagars slagur med repeter - en del även visande datum veckodag och månad - som Johannes tillverkat sedan sekelskiftet, började man nu göra ett något mindre, mera marknadsanpassat 8-dagars slagur, dock med bibehållande av den gamla konstruktionen. Någon tillverkning av de gamla väckaruren har ej förekommit under 1900-talet.

När Johannes 1950 avled var det Bertil som ensam förde den gamla hantverkstraditionen vidare. Under 1960-talet ökade efterfrågan på golvur och när sonen Robert 1970 började kunde man under några år öka produktionen. 1974 övertog han rörelsen under namnet Stiernsunds-Ur Robert Goude. Efter Bertils död 1986 är det nu tredje generationen Goude som nu in i 2000-talet fortsätter den förnämliga urtillverking som Polhem grundade i början av 1700-talet.

Om namnet Stjärnsund
Platsen hette ursprungligen Sund, men år 1700 när Christopher Polhammar och Gabriel Stierncrona grundade Stiernsunds Manufacturwerk ändrades namnet till Stiernsund. Detta till Stierncronas ära då det var han som bidrog med kapitalet. Stavningen ändrades sedan till Stjernsund och skrivs numera Stjärnsund.
När det gäller företagsnamnet Stiernsundsur har man valt att behålla den gamla stavningen i stället för det modernare Stjärnsundsur.